Mästerlotsen Jarl Lindhs äventyr

 

Med H.M.S.UPPLAND på realistiska övningar.

Under tolv månaders sjökommendering fick vi som ovana krigare genomgå vissa mandomsprover.Efter utbildning med handeldvapen

på skjutbanor iland och därtill någon månad i vakttjänstgöring vid landgången,då utrustad med skarpladdat vapen,fårskinnspäls och träskostövlar.Det var otroligt dryga timmar,särskilt under nattetid i mörker och tjugo graders kyla med snöstorm.

När isen var borta från Hårsfjärden avgick flottan till havs för övningar i veckorna och återkom till basen över helgerna.Efter godkänd vapenvård, blev det permission för fria vakten och vanligtvis en bussresa till stora staden Stockholm.

Min första befattning som matros blev en placering vid luftvärnet.Vi sköt på bogserade mål, såväl under natt som dag.Vi blev så småningom ett väl inarbetat gäng med stor kunskap om tekniken att träffa de bogserade föremålen.Egentligen hade vi riktigt roligt och spara på krutet behövdes inte på den tiden.Problemet var att det var förbjudet att röka vid kanonerna,men det spelade ingen roll, vi laddade in rejält med generalsnus i stället och vi övertygades om, att det förbättrade träffsäkerheten.

Efter någon månad blev jag erbjuden en annan befattning,nämligen uppbördsskepparens karl,vilket omfattade en hel del andra göromål.

Till ex.handhavande av all textil utrustning såsom hängkojer, handdukar och örngott, samt att det fanns tillräckligt i lager vid alla tvättbyten.

Med detta åtagande följde också att utföra all eventuell splitsning av såväl vajer och tågvirke,en kunskap som jag var väl förtrogen med från tiden i handelsflottan.Jag fungerade också som stridsrorgängare, även detta berikade min erfarenhet från marinen.

Ytterligare en rutinmässig övning som utfördes var fjärde timme vid vaktavlösning under nattens mörker, med dämpad belysning i allt väder under gång.När ordern gavs,bemanna livbåt ex.om styrbord,då gällde det att snabbt ta sin plats i livbåten och veta vad man var avdelad till att göra.

Så gick den tiden och en annan bana tog över de framtida funderingarna,en avslutad karriär från Kungl.Flottan samt handelsflottan med goda referenser och lång sjötid,så fanns nu tillfälle

att vinna inträde till Sjöbefälsskola.Vilket också blev verkligt.

Nya märkliga bravader är att vänta under min ca.tioåriga tjänstgöring,som befäl i handelsflottan samt i Sjöfartsverkets fart.

Jarl Lindh

 _________________________________________________________________________________________________

 

Återblick på jobbet som kockjungman

Som kockjungman mönstrar man ut i första hand som kock,men har chans att 
även deltaga i andra förekommande jobb på ett segelfartyg. Samtidigt kan man få 
tiden i däckstiänst inräknad i praktiken om intresse föreligger. Ett ofta förekom- 
mande sätt att säkra alla möjligheter, efter den gamla tidens regler.

Möjligheten att mönstra ut till sjöss före myndig ålder måste beviljas av föräldrarna 
eftersom man som regel var minderårig. Det hjälpte inte enbart med längtan till 
hav och andra länder samt äventyr och egen försörgning

Vid Karlshamns Sjöfartsmuseum finns faktiskt en gammal s.k däckskans,inhämtad
från ett segelfartyg och renoverad till sitt ursprungliga skick med egna krafter och 
kostnader,värt att besöka för den intresserade.

Inredningen i denna däckskans är fullständigt identisk med verkligheten. Längst 
fram är kättingboxen placerad med kätting för två ankare. Därefter kommer 
manskapsinredningen med sovplatser 65 cm breda för åtta man,matplats med 
serveringslucka till köksavdelningen som alltid kallades kabyssen-

Undertecknad som själv tillbringat några månader i denna unika miljö, känner en 
framträdande nostalgi i samband med minnen när jag känner den speciella doften 
samt alla de gamla kokkärlen som står väl fastsatta med s.k.slingerställ på den 
gamla järnspisen. Ja, så såg det ut när vädret var ogynnsamt och sjögången som 
värst. Övrig nödvändig utrustning placerades alltid hängand i krokar på "skotten".

Kunskapen om matlagning och då den husmanskost som vanligtvis förekom i

de bättre familjerna,grundlades i de s.k.skolköken under några veckor efter 
avslutad skolgång.

Däckskanserna försvann alltmer på de lite modernare motorseglarna,där jag 
själv innehade den kvalificerande kockjungmansbefattningen 1950.

Det blev i stället skansinredning av bostäder i förpiken för manskapet. 
Befälet hade sina bostäder akter över under styrhytten och akter därom 
anordnades en liten plats till kabyss (kök).

Allt gick i stort sett rutinmässigt utan större klagomål och så gick den tiden 
när man stod på tillväxt i den första sjöfartsboken.

Jarl Lindh.Karlshamns Sjöfartsmuseum 2014,

 

.

__________________________________________________________________________________________________ 

Den orädda snoken!

Under sommarmånaderna hade vi i flera år en snokfamilj i trädgården, enkelt att komma i kontakt med när som helst där man minst anade. Vid ett tillfälle när den hade intagit sitt bästa ställe,där solen värmde henne tillsammans med sina nio ungar,gjorde hon sig ingen särskild brådska men gav sig sakta iväg ut i terrängen med sina nio små reptiler efter sig i en lång rad. Något foto fick jag ej utav denna specifika akt.

Vid ett annat tillfälle råkade snokhonan ut för ett riktigt äventyr,hon hade svalt en stor stinkpadda och fått en rejäl bula på magen. Därtill hade hon kommit in i jordgubbslandet som var täckt med ett nät till skydd mot fåglar. Hon fastnade i nätet och snärjde in sig ordentligt.Vår lilla tax uppmärksammade situationen och talade om att något var fel.Vi anade omgående att något ovanligt var på gång och att omedelbar hjälp måste sättas in.Snoken var nu i ett stressat tillstånd och uppträdde aggressivt med kast åt alla håll,vilket gjorde det svårt att få ett fast grepp för operationen som sådan.

Dock kunde vi med en träklyka och en sax få loss denna ovanligt stora snokhona helt oskadad. Friheten kom alltså tillbaka samt slingrade hon sig in ett intilliggande potatisland,därifrån vidare genom en häck och försvann för några dagar. Några dagar därefter återkom hon igen in på tomten och tog lite vatten i hundskålen som alltid fanns på sin plats.Hon såg då ut att ha hämtat sig efter räddningsmomentet.Ytterligare en tid senare fann jag henne liggande på trappan till sjöboden, där ömsade hon också skinn och lämnade det gamla skinnet utsträckt och fint kvar,förmodligen som ett tack för hjälpen.--

Den uppmätta längden på detta ormskinn uppgick till 126 cm ,möjligen framgår detta av bifogat foto. Skinnet finns fortfarande väl bevarat. Ett annat bifogat foto aven svart boaorm som jag fick mig påhängd av en ormtjusare i Australien 2004 när jag befann mig där på rundresa. Den var 285 cm lång och kom från de stora regnskogarna i Darwinområdet. Vi besökte då även billabongen på Yello River där världens största salt- vattenkrokodiler höll till i mängder,och mycket annat i denna annorlunda världsdel.

Mera om mina resor i Australien kommer i framtida artiklar.

Jarl Lindh.

 



Välkommen

Välkommen till www.sjofartsmuseet.n.nu.

Nyhetsbrev

Länkar

http://www.sjofartsmuseum.se/

 

 

Välkommen till Blekinge Sjöfartsmuseum.

 

 

 

Denna hemsida är byggd med N.nu - prova gratis du med.